Tota pulchra es amica mea, et macula non est in te. Favus distillans labia tua sponsa, mel et lac sub lingua tua: et odor vestimentorum tuorum sicut odor thuris. Iam enim hiems transiit, imber abiit, et recessit. Flores apparuerunt in terra nostra, tempus putationis advenit: vox turturis audita est in terra nostra: Veni de Libano sponsa mea, veni de Libano, veni, coronaberis.
Canticum Canticorum 4:7-11, 2:11-12
Allt hos dig är skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist. Av sötma dryper dina läppar, min brud, din tunga gömmer honung och mjölk, din balsam ljuvare än alla dofter. Vintern är över, regntiden är förbi. Marken täcks av blommor, sångens tid är inne, turturduvan hörs i vårt land. Kom, min brud, från Libanon, kom från Libanon, kom hit!
Höga visan 4:7-11, 2:11-12